Vladimir Putin föreslår att Xi Linping, Trump och han själv möts bl a för att få slut på Ukrainakriget. De som dödas i detta ryska krig är ukrainare (och ryssar). De som tillhandahåller resurser för detta krig är främst Europas länder. Dessa båda huvudaktörer inbjuds inte till förhandlingsbordet. Varför?
Låt oss fundera på Putins motiv för detta (om än i stympad form) diplomatiska initiativ. Om de båda giganterna (Kina och USA) kan enas om en gemensam linje, skulle detta med stor sannolikhet påverka Europas ställningstagande. Om denna linje innebär vissa eftergifter från rysk sida, kan Putin lättare klara av den reträtten inför hemmapubliken genom att hänvisa till att detta är Trumps och Xi Linpings vilja. EU kan också (mellan skål och vägg) välkomna en sådan utveckling. De europeiska ledarna behöver då inte bära ansvaret för de kompromisser en fred kommer att kräva. Unionen slipper också hantera den växande interna konflikt som det militära stödet till ett Ukraina i krig innebär i länder som Frankrike, Italien och Tyskland. EU kan koncentrera sig på att stödja återuppbyggandet av detta sargade land och att bistå lUkraina i dess omvandling för att uppfylla kraven för ett medlemskap i Unionen. Det är detta medlemskap som är det utan jämförelse viktigaste för det framtida Ukraina.
Detta krig handlar om territorium. Ryssland kräver att behålla ockuperat territorium. Ukrainas vägrar att avträda. Problemets lösning innehåller både känsla och realia. Betraktar vi den senare faktorn är det inte självklart att det helt och fullt ligger i Ukrainas intresse att behålla Donbas och övriga ockuperade områden. Nedgångna och olönsamma industrier och en tänkbar brist på lojalitet till den ukrainska staten hos delar av befolkningen i dessa områden är relevanta faktorer i en sådan analys.
”Vem ringer jag?” Henry Kissinger, Nixons utrikesminister, sägs ha yttrat dessa ord då han hade behov av att rådgöra med Europa.. Även om detta är en myt, avspeglar frågan det som var verklighet då och som fortfarande är den europeiska verkligheten.
Europeiska Unionens ”konstitution” är Lissabonfördraget från 2009.. Där finns bestämmelser om etablerandet av en gemensam europeisk utrikes-och säkerhetspolitik. Ytterst små steg har under de gånga 17 åren tagits i den riktningen. EU saknar kraft på världens säkerhetspolitiska arena. Vi är djupt involverade i Ukrainakriget. Men Europa negligeras som förhandlingspartner och EU har (åtminstone vad bekant är) inte heller på senare tid tagit initiativ som skulle kunna leda till förhandlingsbordet.
Samtidigt är Europa inne i en febril militär upprustning. De europeiska länderna avsätter för närvarande
6 biljoner SEK per år till sina militärbudgetar.. Detta är nära fyra gånger mer än vad den ryska krigsekonomin använder för militära ändamål. Anledningen till denna omprioritering av vår resursanvändning är det ryska hotet, ett hot vars bevekelsegrunder sparsamt om alls analyseras.
USA har en ÖB och en armé, Kina har en ÖB och en armé. Ryssland har en ÖB och en armé. Europa har 30 överbefälhavare och 30 arméer. Vem kan förvånas över att Europas röst inte hörs då hegemonerna samtalar?
Att våldets språk har sådan plats i vårt samtal (som min formulering illustrerar) visar att mänskligheten ännu har har en bit kvar för att leva i en atmosfär där förnuft.et härskar.
Kanske ändå Europas röst kan komma att höras i form av Sveriges kloka grannar. President Stubb i Finland och Norges statsminister Gahr Störe i Norge tycks ha åtminstone Trumps öra. Låt oss hoppas att Putin i det avseendet är lika insiktsfull. På det här sättet kan Europas röst höras tack vare en stat med fredsmeriter (Norge) och en stat med en kapabel politisk ledare. (Finland) Men om sådana ledare på konstitutionella grunder kunde tala för hela Europa vore den europeiska rösten tydligare, stabilare och inflytelserikare.
Om vi beklagar att europeiska angelägenheter avgörs över våra huvuden och vill ändra på detta, måste vi ovillkorligen åstadkomma ett Europa med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik dvs på just detta område ett federativt Europa.
En av Trumps nära medarbetare formulerar sig på detta sätt. ””Vi lever i en värld som styrs av styrka, som styrs av våld och som styrs av makt. Det är världens järnhårda lagar..” I en sådan värld fattas den röst som företräder motsatta ideal som hävdar FN-stadgans orubbliga grund för den globala ordningen, som ser till helheten och som eftersträvar det gemensamma förnuftet; det förnuft som ledde fram till den Europeiska Unionen där militärt våld för att lösa motsättningar mellan ingående stater är otänkbart. Denna erfarenhet måste med stark stämma höras på den internationella scenen. Det nuvarande blott mellanstatliga europeiska samarbetet inom utrikes- och säkerhetspolitiken mäktar inte detta. En stark, europeisk stämma kräver överstatlighet.
Lämna ett svar