Vida Blickar

Stormakt och världsmakt tillhör inte gruppen nyord. Begreppen förekommer både i beskrivningar av dåtid och nutid. Men användningen av begreppet världsmakt i bemärkelsen en stat som dominerar världen har inte alltid varit ett relevant begrepp. Napoleon i sin glans dagar fick i stort sett nöja sig med Europa. Mittens rike, Kina, var isolationistiskt. Hitlers Tyskland fick också nöja sig med Europa.

Redan i början av 1900-talet var USA världens största ekonomi. Genom att därefter spela en central roll i två europeiska inbördeskrig och ett asiatiskt krig ökade dramatiskt landets politiska inflytande på den globala nivån. Denna maktposition använde sig USA av, då det som kallas den regelbaserade världsordningen, byggdes upp. Denna ordning utformades inte med altruism som ledstjärna utan på ett sätt som överensstämde med USAs nationella intressen. Denna amerikanska nationalism behövde inte hamna i konflikt med omvärldens intressen. Tvärtom! Den del av världen som kom att kallas Väst hade i många fall intressen som överensstämde med den av USA utformade världsordningen.

Sättet som USA utövar sin makt, särskilt på det ekonomiska området, kan beskrivas med den wallenbergska familjens devis Esse, non videri – att verka utan att synas.. Vi förstår inte till fullo detta amerikanska styrande och ställande av världen. Detta gäller särskilt på ett område. De som är insatta i den globala finansvärldens funktionssätt är på det klara med den amerikanska dominansen och maktutövningen på det området men en överväldigande majoritet av oss saknar den typen av kunskap och inblick. Vi ser inte den som styr.

USA dominerar efter andra världskriget den militära scenen. Visst utgjorde Sovjetunionen en motvikt. Men exemplen är många som visar att USA inte var så bekymrad över den sovjetiska styrkan och agerandet med ett undantag: Kubakrisen. Kloka ledare (Kenndy och Chrustjov) löste den situationen. En stat med 750 militärbaser i 80 länder, en stat som 2024 svarar för 37 procent av världens samlade militärutgifter (SIPRI) behöver inte alltid vara blygsam i sin maktutövning. Författarna Stranne/Parsi beskriver klargörande i sin bok Illusionen om den amerikanska freden (2023) hur amerikansk maktutövning inte har haft altruismen i fokus.

På 1980-talet myntade den amerikanske statsvetaren Joseph Nye begreppet Soft Power: förmågan att få andra att agera som Du vill utan att använda våld eller hot om våld. Global Soft Power är en årlig mycket omfattande studie som på basis av en lång rad faktorer rangordnar FN-medlemmars styrka vid utövandet av mjuk makt. USA toppar detta index och har under lång tid innehaft den positionen. I den senaste mätningen intar Kina plats nummer två. Avståndet mellan dessa två makter har dock vid senare mätningar betydligt minskat. Bland de 193 länder som kartläggningen omfattar, kommer Sverige på plats nummer 13 tätt följt av Ryssland. Av topp 20-länderna är 11 europeiska.

Historikern Dick Harrison anser att det är lätt att överdriva betydelsen av dramatiken i det skeende som vi just nu upplever. Vi är närsynta. Hur ofta kommer vi inte detta svenska valår från våra politiska ledare få höra att just detta val är det viktigaste på länge. Men det går ändå att i det läge världen idag befinner sig ha starka invändningar mot Harrissons uppfattning.

Hegemonen USA har länge på global nivå utövat ett dominerande inflytande på flertalet områden: vetenskap, kultur, ekonomi, diplomati, teknisk utveckling. underhållning. Allt detta tillhör landets mjuka makt. Till detta ska sålunda läggas den hårda makt i form av militär styrka som USA i vissa skeden använt sig av.

Den vanliga formuleringen vid hänvisningen till denne hegemon lyder: USA och dess allierade. Till de senare hör Europa som formellt vad avser den hårda makten är knuten till hegemonen via Nato.

Europa har kommit att i flertalet avseenden hamnat i skuggan av dominanten. Denna underordning är självpåtagen på det säkerhetspolitiska området. Även på andra områden har Europa passiviserats i hegemonens skugga – och skydd. Detta har varit bekvämt och billigt. Existensen av Nato har förhindrat förvekligandet av de långtgående säkerhetspolitiska ambitioner som Lissabonfördraget från 2009 om Europeiska Unionen innehåller.

Hegemonen har utövat sin mjuka makt i subtila, förklädda former. Den starke har framgångsrikt duperat Väst med intrycket att vara den välvillige, gode bevararen av en ordning som låg i européernas eget intresse. Politiker, företagare, opinionsbildare, akademiker har ingått i den hyllningskör som mestadels okritiskt besjungit hegemonen. Men så inträder på scenen en person i en helt annan klädnad..

Donald Trump är ärlig. Han döljer inte den makt som alla amerikanska administrationer före honom utövat. Skillnaden är den att han gör detta i avklädd form. Ingen kan missta sig längre på att denne hegemons drivkraft är nationalism. Förklädnaden har tidigare varit så framgångsrik att ordkombinationen amerikansk nationalism kändes främmande. Det fanns en djupt ingrodd känsla av att USA i första hand agerade i Västs intresse, inte främst i eget intresse.

Vad menar vi med den regelstyrda världsordningen? De täta referenserna klargör sällan innebörden. Grunden är FN-stadgan från 1945. Därefter har ett mycket stort antal multinationella överenskommelser ingåtts som reglerar samvaron mellan världens stater.. Hans Blix skildrar i sin The End of Wars från 2023 ingående detta system. Men ett antal av dessa avtal har inte ratificerats av stater som USA, Ryssland och Kina. Dessutom har stater som USA och Ryssland brutit mot FN-stadgans portalparagraf (artikel 2.4) som förbjuder användandet av våld vid lösandet av mellanstatliga konflikter. Denna hyllade världsordning har allt ifrån början haft sina allvarliga brister.

Fortfarande har vi på sina håll en föreställning om att det inte är Väst med USA i spetsen som torpederar den regelstyrda världsordningen. Nej, det är länder som Ryssland, Kina, Iran , Nordkorea som svarar för detta. Emellertid….uppfattningen att nu också hegemonen själv, USA, kan hänföras till den gruppen blir allt starkare.

Avsteg görs både av stora och små stater från systemet av internationella överenskommelser. Men det råder inte kaos på den internationella scenen trots hegemonens beteende. Det internationella systemet har inte kollapsat. Om EU i denna nya situation äntligen skulle kunna ta sig samman har vi där en ljusbärare in i framtiden. Och – läsaren kanske häpnar – är det Kina som i USAs frånvaro blir den viktigaste aktören för att bibehålla och kanske t o m utveckla det breda och djupa samarbete som världen behöver.