Vida Blickar

Till skillnad från Aisopos fabel kommer inte vargen. Detta av två skäl. Vargen är skröplig och sliten. Under flera år har han tampats med en mindre grannvarg. Till en början trodde han i sitt övermod att med lätthet kunna förgöra denne grannvarg. Detta lyckades inte. Även om denna anfallande varg till en början drevs av föråldrade instinkter, hade djuret ändå förmågan att reflektera och dra sina slutsatser. Att aggressivt fortsätta med att även anfalla andra grannvargar vore mycket riskabelt och skulle definitivt inte vara till gagn för hans hemmarevir. Visserligen hade vargen till sitt förfogande ett piller som kunde göra honom omåttligt stark för en stund. Men detta piller fanns också på andra håll. Om detta piller kom till användning, skulle det innebära döden för alla vargar och allt annat levande. Vår anfallsvarg saknar ingalunda förnuft. Sent om sider kommer han överens med sin grannvarg att sluta slåss. I fortsättningen håller de sig lugna, var och en i sitt revir.

I en krönika i DN den 20 mars skriver Richard Swartz :”Är det detta försvagade Ryssland som inte ens klarar av Ukraina som vi européer fruktar och nu febrilt rustar oss emot.”

Vladimir Putin lever i sin värld. Detta var Angela Merkels formulering efter ett av sina möten med den ryske statschefen. I denna Putins värld ingick föreställningen att göra Ukraina till en stat inlemmad i den ryska maktsfären på samma sätt som Belarus är det. Putinregimen beslutar att göra verklighet av denna föreställning. 100 tusentals ukrainska och ryska medborgare dräps. Men försöket misslyckas. Dräpandet kommer att upphöra med ett fredsfördrag som ger Ukraina garantier för att fortleva som självständig stat. efter att i någon form ha avträtt 20 procent av sitt territorium. Putin misslyckades med sin huvuduppgift.

Men Putin har ändå tagit hem segern på två betydelsefulla områden. Hans regim har uppnått målet att åstadkomma splittring inom EU. De europeiska högerkrafternas strävan är att förhindra en fortsatt fördjupning av integrationen av 27 europeiska stater. Dessa krafter eftersträvar tvärtom att försvaga EUs överstatlighet. Denna utveckling mot försvagning har sannolikt inträffat även utan ryskt stöd. I vilken utsträckning och i vilka former Ryssland i verkligheten stöder de splittrande krafterna har jag inte mer kunskap om än vad som framkommer av medias rapportering och experters bedömningar. Men om en rörelse föds och befinner sig i expansion (den europeiska högerrörelsen) och om den rörelsen tjänar ett specifikt lands intressen, i det här fallet Rysslands intressen, är det rimligt anta att detta specifika land utnyttjar möjligheterna att verka för sina egna syften. Helt säkert är beteendet detsamma hos de stater (USA, Kina, Indien med flera) som har intresse och möjlighet att påverka andra stater.

Den andra effekten av putinregimens aggression står på en fastare grund av fakta. I det fallet handlar det om absoluta tal. Vi kan ta fram en tabell över de medel i euro, kronor, pund som europeiska länder avsätter till sina försvarsbudgetar. Den förklaring regeringarna presenterar är främst hotet från Ryssland. Ryssland har sålunda ett stort inflytande över hur Europas länder använder sina resurser.

Visst finns det anledning att ifrågasätta putinregimens rationalism. Nationalistisk dogmatism har fått förödande konsekvenser inte bara för Ukraina utan även för anfallaren Ryssland. Men ledarna i Kreml drar ändå med all säkerhet slutsatser av de fyra gångna årens händelser. Det ryska folkets välstånd står i konflikt med detta ukrainska krig. Därför vill en klar majoritet ryssar att kriget avslutas., visar tillförlitliga opinionsundersökningar. Det är en bisarr tanke att regimen med gjorda erfarenheter från ukrainakriget skulle fortsätta att äventyra medborgarnas önskan om det goda livet genom att på nytt gå till anfall och i detta fall ett land som tillhör Nato. Rader av bedömare i Väst anser att det blott är en tidsfråga innan så blir fallet. Om ett slentrianmässigt tänkande för en stund kan lämnas åt sidan, vore det intressant om dessa negativister besvarade frågan varför Ryssland skulle agera på ett sådant självförgörande sätt.

Ryssland har gjort sina erfarenheter. Väst likaså. Denna ukrainska tragedi kan, när den är avslutad, leda till insikter som skapar öppningar för ett Helsingfors 2.0 dvs ett nytt säkerhetspolitiskt Europa, där facklan i mörkret är begreppet ömsesidig säkerhet. Erfarenheter leder till insikter som öppnar vägen för en ny syn på europeisk säkerhetspolitik, insikter som grundar sig på accepterandet av att säkerhet skapas av två parter.

Det mänskliga intellektet är rörligt. Därför är det alls inte orimligt att dagens i militaristiskt tänkande marinerade samhällsatmosfär snabbt kan förbytas till sin motsats. Det krävs att parterna sätter sig in i motpartens tänkande. Detta banar väg för en ömsesidig säkerhetspolitik.

När Helsingfors 2.0 är verklighet, kan Sverige besluta om hur större delen av de i dag årliga 175 försvarsmiljarderna ska användas för andra ändamål. Det finns starka etablerade intressen som enbart ser problem och omöjligheter. Därigenom får Putin som en paradox indirekt stöd av kretsar som normalt är emot Ryssland. Men i ett land som styrs av etablerade intressen är demokratin svag. Och den demokratiska kretsen vill vi och EUs majoritet tillhöra. Detta kräver att våra politiska ledare tyglar dessa särintressen och gör sina bedömningar och fattar sina beslut endast med nationens, med folkets bästa, för ögonen. För att använda folkhemsbyggaren Gustav Möllers ord: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”