Vida Blickar

Ett slut på ukrainakriget kräver Putins av- eller bortgång. Detta hävdar en del experter. Är det enskilda personer eller vidare strukturer som bestämmer historiens gång? Detta tillhör en av historikernas kärnfrågor. För en 73-åring kvarstår normalt ett antal år av aktivt liv. Därmed skulle en fred vara avlägsen. Om det i stället är strukturer som styr händelseförloppet, skulle då freden vara närmare? Styrkan och omfattningen av den ryska nationalismen är avgörande för svaret på den frågan. Lika lite som Trump är den ende amerikanske nationalisten, är Putin den ende ryske nationalisten.

Framtiden är öppen för spekulationer och får bedömas på basis av sannolikheter. Bedömningen av den nära framtiden har fler fakta att tillgå än bedömningen av den mer avlägsna framtiden.

När vapnen tystnat i Ukraina, tar Ryssland itu med nästa uppgift som det anses på sina håll. Övertygelsen på den punkten är i dessa kretsar stark. Om de europeiska statsledningarna var av uppfattningen att efter Ukraina återgår Ryssland till sitt fredliga 1990-tal, skulle de massiva satsningarna på en återupprustning inte kunna motiveras.

Putin använder då och då begreppet ”den ryska världen” (ruskij mir). Detsamma gör – och mycket oftare – den ultranationalistiske chefsideologen och politiske filosofen Alexandr Dugin. Den förenande länken i denna värld är språket och kulturen. Ukraina, Belarus, delar av Kazakstan ingår i denna värld. Men detta räcker inte. Uppfattningen framförs att Putins Ryssland har ambitionen att återupprätta det område Sovjetunionen omfattade. Kanske t o m regimen fantiserar om det tsaristiska Ryssland. Det finns inflytelserika personer som menar att Putin drivs av imperialistiska ambitioner som omfattar Europa. När sådana tankar påverkar våra europeiska beslutsfattare, kan vi inte förvånas över deras tal om 3,5 och fem procent av BNP till försvaret även om Trump och amerikanska industriintressen också påverkar ställningstaganden av det slaget.

Vår offentliga debatt är fylld av krigiska skildringar från Ukraina och reportage om hur vår militära upprustning på hemmaplan tar sig uttryck. Detsamma gäller exempelvis försvarsberedningens senaste betänkande och efterföljande riksdagsbeslut. Visserligen framgår det entydigt att drivkraften i upprustningen är det ryska hotet. Men det som saknas är ett försök att analysera motiven till detta hot såvitt vi inte nöjer oss med att konstatera att Putins mål är att återupprätta Sovjetunionens makt och ställning i världen. Hur ser de ryska planerna ut mer konkret? Baltikum står då ofta i centrum för spekulationerna. Det finns skäl att granska den delen av det ryska hotet.

De tre baltiska staterna har i sanning en turbulent 1900-talshistoria. De tre länderna har drabbats av det tsaristiska imperiet, av det sovjetiska imperiet, av en nazistisk ockupation under nästan fyra år. Detta 1900-tal innehöll också nära 40 år av självständighet. Att det baltiska tänkandet skiljer sig från det svenska är därför inte förvånande.

Under sovjettiden skedde från övriga Sovjetunionen en omfattande invandring till Estland och Lettland från andra delar av Sovjetunionen. Där finns en minoritet med ryska som modersmål som uppgår till drygt en fjärdedel av befolkningen. Denna minoritet är dessutom koncentrerad till de större städerna. Ett extremt exempel är Narva. Där har 90 procent av befolkningen ryska som modersmål. Inslaget av rysktalande är betydligt mindre i Litauen.

Hotet

Baltikum är en välutvecklad och intressant del av Europa. Regionen är också av historiskt intresse för oss svenskar. Baltikum spelar en central roll i säkerhetspolitiskt tänkande i dagens Europa. Den nuvarande ryska regimen med dess auktoritäre ledare är den aktör som bestämmer innehållet i detta tänkande. Hade Putin haft samma inställning till Europa som den ryske tsaren Peter den store, skulle SAAB-aktien idag ha varit en mindre attraktiv investering. Denne tsar såg västra Europa som ett föredöme och försökte inplantera tankar därifrån i sitt eget rike.

När freden ”drabbar” Ukraina, kommer andra delar av Europa att drabbas av Rysslands aggressivitet. Detta är som sagt inställningen hos många ledande krafter. Därför måste försäkringspremien (försvaret) mångdubblas.

Även om både Putin och Trump hävdar att de agerar på uppdrag av en högre makt, finns det ändå anledning att försöka göra klart för sig vilka världsliga motiv som driver Putin. Är dessa drivkrafter  desamma då Ryssland anfaller Ukraina som då Ryssland anfaller Baltikum? Jag ser fem putinska motiv i Ukraina-agerandet som saknas i ett tänkt Baltikum-agerande:

* Den historieintresserade Putin konstaterar att Rysslands födelseplats är Kiev.
* Ryssar och ukrainare är, som Putin ser det, brödrafolk.
* Donbassområdet innehåller betydande naturtillgångar som Baltikum saknar.
* Krims säkerhet kräver landförbindelse med Ryssland.
* Ukraina ingår inte i Nato.

Det finns två drivkrafter som gäller både i ukraina- och baltikumfallet:
* Folkgrupper med ryska som modersmål ska beskyddas av Ryssland (ruskij mir)
* Ett lands storhet förknippas med det antal kvadratkilometer landet omfattar. Ju större
   territorium, desto mäktigare.

Putinregimens ambition med att anfalla Ukraina var att omge sig med ännu en följsam stat av det slag Belarus är. Detta misslyckades. Den kommande freden kommer definitivt inte att innebära en ukrainsk kapitulation vilket ett förverkligande av denna ambition skulle ha krävt. Ukraina är sålunda ett ryskt misslyckande. Är regimen redo att riskera ännu ett sådant misslyckande? Regimens i våra ögon irrationella beteende har ändå tydliga begränsningar. Sannolikheten att Ryssland i Baltikum upprepar sitt ukrainska misstag är låg och kan med ett klokt agerande från EUs sida göras än mindre sannolikt.

Att Ryssland skulle anfalla Sverige är mot den bakgrunden i det närmaste uteslutet. Sannolikheten närmar sig noll. Detta är en bedömning som uppenbarligen inte delas av vår regering, våra åtta riksdagspartier och naturligtvis inte av militärmakten.

Det måste finnas starka skäl för att vi för 2026 till försvaret avsätter 175 miljarder i vår statsbudget, något som främst motiveras av det ryska militära hotet. Men de texter (Försvarsberedningens betänkande och efterföljande proposition hösten 2024) som denna resursanvändning grundar sig på, är försiktiga i sin konkretisering av hotet och försiktiga i sitt val av ord. Exempel: ”Ryska resursers upptagenhet med ukrainakriget kan inte ”sägas minska hotet mot Sverige på medellång och längre sikt.” Och i samma stycke: ”Regeringen konstaterar… att ett väpnat angrepp på Sverige och våra allierade inte kan uteslutas”. Valet av formuleringar av det slaget tyder på att den starka övertygelsen om det kommande ryska territoriella anfallet på Sverige uttrycks i försiktiga ordalag.

Hur kommer det sig att vi 2026 kommer att använda 175 miljarder kronor för att försvara oss mot Ryssland? I ett kommande blogginlägg kommer jag att reflektera över den frågan.